Vem i helvete vill inte Facebooka?

Jag erkänner. Jag har också trillat dit.

För ett halvår sen började inbjudningarna trilla in, och jag dissade dom stenhårt.

Så höll det på tills för några veckor sen. Då tittade jag in en snabbis för att kolla what the fuss was about. Och fan. De har lyckats med den där. Jag var såld.

"Hej! Det var längesen! Vad gör du nuförtiden?" måste vara Facebooks absolut vanligaste meddelande, om man översätter det till alla världens språk. För jäklar vad gamla vänner och bekanta jag har hittat där.

Nyss satt jag och kändisrejsade på Facebook. Ni vet, man råkar ramla på en kändis bland någons vänner ... då måste man såklart kolla in kändisens vänner. Kändisen har såklart en massa kändisvänner, vars vänner man måste kolla in. Och sådär rullar det på. Sporten är givetvis att klättra uppåt. Dvs från B-ligan mot riktiga höjdarkändisar.

Det sket sig för mig.

Jag hamnade rätt snart i en obönhörlig nedåtspiral. Paniken spred sig. Jessica Olérs, liksom. Fröken Sverige år nittonhundrakallt! Shit. Var tvungen att ta mig ur det. Klickade i panik på Big-Brother Peter. Nej! Idiot! "Vänd trenden Anders för HELVETE!!" tänkte jag. Såg ett bekant ansikte... Klickade...

Marie Picasso.

Ridå. Mitt race var till ända. Detta var slutet. Game Over. Bara att stänga ner och göra nåt annat.

Medan min hjärna fortfarande gömde sig bakom sin inre skämskudde så klickade jag mig hastigt därifrån. Trodde jag. Det var bara det att jag klickade på Add to friends OCH på bekräftaknappen!

Dödstyst. Jag måste ha hållit andan. Till och med bilarna på gatan utanför stannade. Tror jag.

Jag letade förgäves efter nån slags återkalla-knapp i hela jävla Facebook. Men nej. Nån sån finns helt enkelt inte!

Aja. Marie Picasso kommer tänka att "Ah, den där Anders är nog ett stort fan. En beundrare som vill ha lite stjärnglans för en stund."

Biter ihop och tänker att: Det bjuder jag på, Marie! Precis så är det!